Vad är manga?

5 utmärkande drag hos japanska serier

Manga är ett självklart läsalternativ för många barn och unga idag. Men det är fortfarande okänt för många, och det är inte alltid helt självklart vad manga är, vad det är som skiljer manga från andra sorters serier, eller ens hur man läser manga. Därför har jag skrivit en liten introduktion med de fem mest grundläggande dragen.

Alla bild-exempel kommer från en av våra licensierade mangaserier: Den här gången lovar jag att absolut inte vara i vägen!, Häxmästarens kontrakt och Yona: Gryningens prinsessa.

Hoppa direkt till det avsnitt som intresserar dig, eller fortsätt bara läsa här nedan!

Läsordning | En berättelse | Åldrar och genrer | Förenklade drag | Bildkomposition

Ordförklaring: Vad betyder manga?

På japanska betydde manga först bara serie (som i serietidning eller seriealbum). Ordet omfattar fortfarande de flesta serier när man pratar japanska, men mer specifika uttryck har också bildats, som till exempel amecomi (från engelskans AMErican COMIcs) som används främst för amerikanska supehjälteserier.

Utanför Japan har ”manga” däremot blivit ett sätt att säga ”serier från Japan”. En del definierar också manga helt utifrån tecknarstilen och utgår från några vanliga estetiska uttryck i japanska serier och japansk tecknad film (anime). Den typen av definitioner blir lätt snårig, så i den här introduktionen håller jag mig till den enklare och mer avgränsade definitionen ”serier från Japan”.

Vilka är då de typiska uttryck som särskiljer manga från till exempel europeiska eller amerikanska serier?

1. Läsordningen - från höger till vänster

Manga läses från höger till vänster, både själva seriesidorna och hela boken. När man öppnar boken har man bokryggen till höger, och öppnar sidorna till vänster. Seriesidorna börjar man läsa i översta högra hörnet, och fortsätter åt vänster och nedåt. Det kan kännas ovant i början, men man vänjer sig snabbt.

I den utstakade läsordningen på mangasidan här nedan ser man också hur genomtänkt ögat visas vägen genom bilderna så att personerna och de viktiga händelserna i bilderna ges uppmärksamhet.

2. en författare skriver hela berättelsen

Manga fungerar ungefär som romaner eller romanserier med en tydlig början och ett slut. Detta skiljer manga från många kända västerländska serier, både amerikanska superhjälteserier och europeiska klassiker. Det påverkar också berättelsens struktur.

En mangaserier har oftast en författare som skriver hela berättelsen och dessutom tecknar bilderna, som i exempelvis Yona: Gryningens prinsessa där Mizuho Kusanagi både skriver handligen och tecknar bilderna.

Det är också relativt vanligt att en författare skriver manus, medan en tecknare illustrerar. Ett sådant samarbete finns mellan Reina Soratani, som står för handlingen, och Haru Harukawa, som gör bilderna, i Den här gången lovar jag att absolut inte vara i vägen!.

Det här är en avgörande jämfört med många kända amerikanska serier, till exempel de stora superhjälteuniversa där många författare skriver för samma serie, ibland samtidigt i olika tidslinjer, eller efter varandra.

Manga har en tydlig handling med en början och ett slut. Ibland blir serierna väldigt långa, men varje kapitel bygger vidare på handlingen; det finns ingen "nollställning" till en tänkt utgångspunkt efter ett äventyr eller kapitel av historien.

Det är alltså i manga ovanligt med den typen av flytande tid eller evigt status quo som återfinns i exempelvis Kalle Anka eller superhjälteserier. Det gör det också lätt att veta var man ska börja läsa: kapitel ett!

Många mangaskapare har dock ett antal assistenter som hjälper till att tuscha, teckna bakgrunder och så vidare. De namnges oftast inte utan räknas mer som anställda i början av karriären. Man kan ibland hitta intervjuer med kända mangatecknare där de berättar om hur de börjat som assistenter!

3. Alla genrer för alla åldrar.

Det finns inom manga massa målgrupper och genrer, men manga är i sig egentligen bara ett medium – på samma sätt som en "bok utan bilder" kan vara en roman (för barn eller unga), fackbok eller något annat. Det görs manga om absolut allt, för alla åldrar. De mest välkända målgrupperna, som ibland förväxlas med genrer, är shōnen (pojkar), shōjo (flickor), seinen (unga män) och josei (unga kvinnor). Dessa är mycket breda målgrupper och säger rätt lite om innehållet i en serie.

Målgrupper som shōnen eller shōjo ger mest vägledning om ungefär vilken ålder man kan börja läsa serien, och ofta, men inte alltid, vilket kön huvudpersonen har. Häxmästarens kontrakt är till exempel en shōnenserie med en kvinnlig huvudperson.

Det finns dessutom många mangaserier som av olika skäl inte omfattas av någon av dessa målgrupper. De kan t.ex. specificerar endast en ålder och en genre, precis som med svenska barn- och ungdomsböcker. Den här gången lovar jag att absolut inte vara i vägen! är till exempel en serie som inte tillhör någon av dessa fyra stora målgrupper.

Det här är också varför vi har väljer att föreslå tidigaste lämplig läsålder för en viss serie och skriver "från 9 år" eller "från 11 år", men inte sätter ut någon rekommenderad slutålder. Manga har, i högre grad än barnböcker, en öppen avslutningsålder. På så vis liknar det sällskapsspel, där det är vanligt att man behöver ha en viss ålder för att kunna uppskatta komplexiteten i spelet och hänga med, men kan fortsätta tills man fyller 99 år om man gillar temat.

4. förenklade ansikten förmedlar känslor

I manga är det viktigare att förmedla känslor än realism, och därför är ögon och mun är ofta stora medan näsan oftast är ett par enkla, streck. Det gör det tydligt vad som ska förmedlas när dragen ändrar form och uttryck, även när man ser figurerna på långt håll. Eftersom ansiktena oftast har få linjer så distraherar de inte heller från känslouttrycken. Till och med karaktärer som oftast visar mindre känslor än andra, som Chise I Häxmästarens kontrakt, har många olika ansiktsuttryck. Även små förändringar kring mun och ögon gör stor skillnad.

5. Bildkomposition: Rörelse och uttryck

Till sist vill jag ta upp en av de mer svårdefinierade dragen hos manga: rörelsen i både bildkomposition och de enskilda figurerna.

Mangatecknare använder i hög grad ”kameravinklar” och bildkomposition med stor dynamik. Det ger en känsla av rörlelse hos både figurerna och i handlingen. Det förekommer till exempel ofta en bildruta som har samma betydelse som en inzoomning eller ett kort klipp i film – stillheten ger en känsla eller ett dramatiskt ögonblick tid att landa. För många vana mangaläsare är det här den avgörande skillnaden mellan en västerländsk serie i mangastil och en japansk manga.

Mangatecknaren visar ofta händelseförloppet genom en serie bilder där olika reaktioner trappar upp handlingen fram till en höjdpunkt. Där stannar allt sedan upp i en dramatiskt scen. Ofta täcker de avslutande bilderna en hel sida, eller till och med två sidor i ett uppslag. Det kan handla om allt ifrån en enkel promenad där karaktärerna når fram till sitt mål, till de mest dramatiska striderna. Här nedan är ett exempel som ligger någonstans däremellan: en varseblivning hos karaktärerna om att något är på väg att hända, följt av en överraskningsattack från en okänd fiende.

1: Ruth blir varse om något

2: Ruth reagerar

3: Chise märke att Ruth sett något

4: Chise ser vad Ruth ser (ett uttrycksfullt öga ligger centralt i bilden för att göra reaktionen extra tydlig)

5: Alice är fortfarande omedveten, Chise syns som en rörelse till höger i bilden

6: Chise knuffar Alice

7: Alice faller

8: Alice vänder sig om för att se vad
som händer och….

..händelseförloppet kulminerar i en dramatisk stor bild som täcker en helsida!

Chise träffas av ett okänt föremål som rör sig så snabbt att det blivit otydligt, och både Chises och Alices ansikten fryser till av chock.

I den här typen av helsidesbilder förstärker tecknaren händelsens dynamik och dramatik genom att överdriva rörelsen hos fysiska detaljer. Framför allt hår och kläder kan lätt ges stora böljande rörelser.

Karaktärerna avbildas fångade i ett ögonblick, men lägg märke till hur Chises kläder sprids ut som av en stark vind. Håret, kläderna och halsbandets rörelse är egentligen starkare än de skulle ha varit i verkligheten, men överdriften gör att läsaren uppfattar ögonblickets chock desto starkare.

En jämförelse skulle kunna vara hur någon blir skjuten i en film och slängs bakåt — så fungerar det inte i verkligheten, men intrycket av vad som händer förstärks för tittaren, som då uppmuntras till att känna med den drabbade figuren.

Mycket av det som avbildas är menat att inge en viss känsla snarare än att avbilda verkligheten exakt som den är.

Fokus på rörelser gäller inte bara dramatiska delar av handlingen. Även i mer vardagliga sammangang är karaktärerna ständigt i färd med något. Det kan vara något så litet som att äta eller dricka något, lägga ner en bunt papper, eller helt enkelt vända sig om för att svara på något. De är ofta på väg någonstans tillsammans, tittar på olika saker, tar av eller på sig ytterkläder, och mycket mer.

Det finns förstås mycket mer att utforska, många tekniker och stildrag som jag inte har nämnt här. Vi kommer att publicera fler artiklar framöver, där vi berättar mer. Men förhoppningsvis har den här introduktionen kunnat visa på några av de mest grundläggande dragen hos manga!